I går var en sån dag när allt liksom bara ramlade över mig. Jag kände en sådan frustration över att inte ha någon aning om när och vad som ska hända. När jag satt hos Maria på lunch så kom Sinnesrobönen över mig - Tack och lov för Sinnesrobönen!

Gud, ge mig sinnesro att 

acceptera det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan och

förstånd att inse skillnaden.

När jag kom hem tog jag redan på telefonnumret till röntgen, såg att de bara hade telefontid på morgonen och kände att nu är jag en bit på väg till vetskap.

Nu på morgonen har jag pratat med tidsbokningen och enligt remissen ville läkaren att min MRT skulle göras i slutet av mars. Bra, då VET jag! De hade skickat remissen till ett angränsande sjukhus men jag bad dem att skicka mig till det privata i länet intill. Dit tar jag mig smidigt med tåg och buss, jag hittar och jag kan träffa Maija. Maijamys resten av dagen liksom!

Just nu går jag och väntar på Kallelsen.

Det är inte fråga om en sån där religiös kallelse att gå ut och missionera eller så. Inte heller att bli en uppoffrande Florence Nightingale. Nä, det är så enkelt och profant att det handlar om en kallelse till Magnetröntgen.

År 2003 och 2007 opererades jag för ett meningiom, en godartad hjärntumör. Den del som inte gick att operera bort då strålades senare år 2007. Sen dess har tumörresten hållit sig lugn och inte påverkat mig.

Tumören växte från hjärnhinnan och ner i ögonhålan, den växte på synnervskanalen. Under operationerna så flyttades synnerven en del och jag fick ett dubbelseende. I början blundade jag hela tiden med det ögat för jag orkade inte med dubbelseendet. Det gjorde mig både yr och trött. Efter ett år började jag se med det. Efter fem år fick jag en korrigeringsoperation på det ögat men det hjälpte inte. Dubbelseendet var kvar. Efter ytterligare något år började min hjärna tröttna och "slutade tolka bilden" från det dåliga ögat. Då blev äntligen dubbelseende rätt ok. Var jag inte alltför trött så märkte jag inte av det. Som många andra med dubbelseende så kompenserar jag lite av det med att hålla huvudet på sned.

Förra sommaren var jag på en vanlig synfältsundersökning på stora sjukhuset. En rutinkoll för min del. Men den här gången sa läkaren att jag förlorat delar av centrala synfältet och måste in på en MRT. Jag fick tid ganska snart på det privata sjukhuset i länet intill. Röntgen visade en försumbar tillväxt på tumören. Jag fick börja gå på tätare kontroller och nu visar det sig att det bara blir sämre.

Ögondoktorn har kontaktat neurokirurgen och han har remitterat mig ännu en gång till röntgen, en ny MRT. Efter det ska de ta ställning till operation.

Jag känner mig så lurad att det här, som jag trodde hörde till nittiotalet, börjar krångla igen. Bland det första jag tänkte var, men jag har ju så långt hår nu! Det kommer jag inte få behålla om det blir en operation.

Jag har ju inte märkt att jag ser sämre eftersom jag inte ser den störande bilden. Jag har märkt att jag har svårare med fokus, men det har jag skyllt på stigande ålder. Jag är ju över 50 nu. Nu förstår jag varför jag för det mesta lutar hela mig åt höger, jag börjar bli sned i kroppen. Det går ju inte att luta huvudet mer nu.

Så nu går jag här och grubblar och väntar. Först och främst på min kallelse!